Archive for oktober, 2011

Duellen i Reykjavik 1972

En av mina bästa och därtill mest intelligenta vänner bor på Island. Han och jag har spenderat vår barn-och ungdomstid ihop. vi har lekt och vi har pratat. men framför allt har vi båda varit riktigt fascinerade av det jag skulle vilja kalla hjärnspel. dvs sådana spel som kräver viss intelligens, såsom den då nyuppfunna Rubiks kub, Mah jong och i alla fall enligt mitt förmenande ”spelens spel”, Schack. Min vän, till och med, uppfann och utvecklade ett nytt brädspel. Vi höll naturligtvis på med en massa andra saker också. till exempel höll vi på med naturvetenskap och matematik, även om jag inte direkt var någon stjärna i just matematik. Kort sagt, vi var vad man idag skulle kalla, nördar. det är en tid jag minns med glädje.

När jag var runt nio år tog min mamma med mig till den lokala schackklubben. där träffade jag en gammal man som höll i verksamheten. han tog sig an mig och lärde mig grunderna i spelet. Sedan dess har jag alltid återkommit till schacket och varit fascinerad av spelet och dess kulturhistoria med dess många symbolismer.Jag har dessutom alltid följt utvecklingen i spelets elitskikt. Jag kommer här att berätta om när schackspelet tog steget in i världspolitiken och blev en angelägenhet för alla i såväl väst som öst.  Matchen mellan Boris Spasskij och Robert J Fischer i Reykjavik 1972 blev en riktig holmgång för alla inblandade parter. Vi kommer att återkomma till själva matchen men först är kanske en presentation av huvudkombattanterna på sin plats.   En av mina absoluta favoriter inom det här gebitet är Robert James (Bobby) Fischer. Han föddes i Chicago 1943 och växte upp med sin familj i New York och lärde sig schackets grunder vid sex års ålder. Det visar sig att han hade en exceptionellt hög intelligensnivå med en dokumenterad IQ-nivå på 180 enligt den amerikanska skalan.   Vid elva års ålder började han satsa seriöst och förbättrades anmärkningsvärt snabbt. Som trettonåring vann han mot Donald Byrne i ett parti som snabbt fick benämningen ”århundradets parti”. Fischer vann den amerikanska juniormästartiteln både 1956 och 1957 och hade även andra framgångar. Därför blev han inbjuden att delta i det amerikanska mästerskapet 1957/58, som han vann endast 14 år gammal. Han blev därmed kvalificerad att delta i en interzon-turnering i Portoroz. Det var första steget mot att få en match mot världsmästaren. Under de följande åren deltog Fischer i flera internationella turneringar. 1960 i Mar del Plata var första gången han mötte Spasskij  som var sex år äldre än Fischer, och Spasskij vann deras inbördes möte. Dock delade han förstaplatsen med Boris Spasskij. Fischer vann också de amerikanska mästerskapen varje gång han deltog, vilket han gjorde 1957-58: 10.5/13 poäng; 1958-59: 8.5/11; 1959-60: 9/11; 1960-61: 9/11; 1962-63: 8/11; 1963-64: 11/11; 1965-66: 8.5/11; 1966-67: 9.5/11. Efter att 1962 ha vunnit den starka interzonalen i Stockholm med 17.5/22, var han en av favoriterna till nästa kvalifikationsturnering i Curacao samma år. Det gick dock mindre bra, och han slutade på fjärde plats. Han klandrade sitt dåliga resultat på spelformen där alla mötte alla, och anklagade sovjetspelarna för att avsiktligt spela remi mot varandra för att ägna sin energi åt att vinna mot honom.  Det fick också till följd att reglerna ändrades i de kommande VM-kvalificeringarna. Han tävlade sparsamt 1963-65, och deltog inte i interzonalen 1964. Däremot deltog han i en turnering i Havanna 1965, dit han dock inte fick inresetillstånd. Det löstes genom att Fischer satt i New York och dragen förmedlades via tele till Havanna och Fischer slutade en halvpoäng efter segraren. Under 1966 deltog han i den starka turneringen Piatgorsky Cup i Santa Monica, där han blev tvåa efter Spasskij, och senare i schackolympiaden. Lite mer regelbundet spel blev det 1967 då Fischer deltog i ett antal turneringar där han vann samtliga innan han ställde upp i nästa interzonal, som då gick i Sousse. Efter att ha fått 8.5 poäng på de första 10 partierna, kom han i dispyt med arrangörerna om turneringsreglerna och åkte hem. Större delen av 1968 och hela 1969 tog han ännu en time-out från schacket. 1970 återvände han och vann överlägset en stark turnering i Buenos Aires. Efter ytterligare några turneringssegrar samma år deltog han i interzonalturneringen i Palma de Mallorca. Här slutade han på första plats med 18.5/23 poäng, 3.5 poäng före närmaste motståndare. Därmed var han kvalificerad till utslagsmatcher mot andra utmanare som skulle utmynna i en utmanare mot världsmästaren Boris Spasskij. Fischer mötte först sovjetspelaren Mark Taimanov, en stark stormästare som bland annat vunnit de sovjetiska mästerskapen 1956. Fischer vann matchen överlägset genom att vinna sex raka partier. Sedan mötte han dansken Bent Larsen, som vid den tiden ansågs vara den bäste spelaren utanför Sovjet. Fischer vann även den matchen med sex raka vinster. I den sista matchen mötte Fischer förre världsmästaren Tigran Petrosian. Även här vann han övertygande med 6.5-2.5, och bara en förlust, tre remier och fem vinster. Denna fullständiga kross av samtliga utmanare saknar motstycke i schackvärlden. Därmed fick han möjlighet att utmana Spasskij om VM-titeln. Därmed är vi framme vid den andre personen i detta scenario, Boris Vasiljevitj Spasskij föddes 30 januari 1937 i dåvarande Leningrad. Spasskij betraktades som något av ett underbarn. Han satte rekord som den yngste Sovjet-spelare att uppnå vissa mästarklasser. Vid 18 års ålder vann han junior-VM, och tog då samtidigt stormästartiteln, som den dittills yngste att göra det. 1961 vann han sovjetiska mästerskapet, för första gången av två. 1965 spelade han sig fram till en titelmatch mot den regerande världsmästaren Tigran Petrosjan. Matchen spelades 1966, och Spasskij förlorade, efter att ha vunnit tre partier, förlorat fyra, och spelat 17 remier. Två år senare hade han ånyo spelat sig fram till en titelmatch. Nu gick det bättre för honom, och han vann sex partier, förlorade fyra, med 13 remier, för att ta titeln som världsmästare 1969.

Matchen om världsmästartiteln spelades i Reykjavik 1972. Den fick stor medial uppmärksamhet och presenterades bland annat som en match mellan individen Fischer mot det sovjetiska kollektivet. Matchen började kaotiskt med att Fischer inte ville dyka upp. Han klagade bland annat på att prissumman var för låg. Till sist ställde en amerikansk miljonär (Slater) upp med sådana ekonomiska garantier att han infann sig i Reykjavik, men gick inte på öppningsceremonin. Fischer hade före matchen aldrig vunnit ett parti mot Spasskij (två remier och tre förluster) men efter att ha vunnit övertygande i kandidatmatcherna var han ändå förhandsfavorit. Matchen spelades som bäst av 24 partier. Slutade matchen 12-12, skulle mästaren få behålla titeln. I det första partiet förlorade Fischer efter ett spekulativt vinstförsök i en remiställning. Inför det andra partiet krävde Fischer bland annat att alla kameror i lokalen och de främsta åskådarraderna skulle tas bort för de störde honom. När arrangörerna inte kunde godta detta krav, lämnade Fischer walk-over till det andra partiet och låg då under med 2-0. Fischer övervägde att helt lämna Island men spektaklet gick vidare. Inför tredje partiet var Fischer återigen missnöjd med spelmiljön och krävde att få spela i ett rum utan åskådare och TV-kameror. Att Spasskij gick med på detta har kallats en psykologisk blunder, även av Spasskij själv. Spasskij spelade sedan skakigt i flera partier medan Fischer spelade med stor energi. Fischer vann det tredje partiet, och vann även det femte, sjätte, åttonde och tionde för att få en ledning med tre poäng. Spasskij lyckades bara vinna ett parti till. Fischer vann slutligen matchen med 12,5-8,5.

Fischer drog sig tillbaka från schackvärlden efter matchen i Reykjavik. Han förlorade enligt världsschackförbundet världsmästartiteln den 3 april 1975 då han vägrade möta utmanaren, Anatolij Karpov, eftersom Fischers villkor för matchen inte accepterades av världsschackförbundet. Fischer erkände sig aldrig besegrad som världsmästare. Medan Spasskij fortsatte att spela och vara en del av den internationella schackeliten  Han fortsatte att delta i turneringar, men hans tidigare attackrika spel hade ersatts med lugn, och han föredrog ofta att spela en snabb remi och sedan gå ut och spela tennis. Han ägnade också en allt större del av sin tid med att hålla föreläsningar. 1976 emigrerade han till Frankrike, där han 1978 gifte om sig.

Under 1992 gjorde Fischer  en uppmärksammad comeback och mötte åter Spasskij, och satte världsmästartiteln på spel i Belgrad, ditlockad av den 5 miljoner USA-dollar höga prissumman. Fischer vann matchen mot den åldrande Spasskij med 17½-12½. Amerikanska myndigheter ansåg att matchen bröt mot USA:s sanktioner mot Jugoslavien. Efter att president George Bush senior själv fattat egna lagar och skrivit under ett dekret som förbjöd Fischer att spela schack. Fischer (men inte de andra involverade) blev nu jagad och riskerade åtal om han återvände till USA. Under följande åren bodde han omväxlande i Ungern, Japan och på Filippinerna. 2004 flyttade han till Island och fick medborgarskap där  Under hösten 2007 fick Fischer medicinska problem och var under en period inlagd på sjukhus. Han dog slutligen av njursvikt den 17 januari 2008 vid 64 års ålder. Fischer kunde mottagit vård och dialys men vägrade detta. Han  är begravd på vid Laugardælir kyrka, utanför Selfoss, 60 km sydöst om Reykjavik.

Duellen i Reykjavik fick ett enormt genomslag på grund av omvärlden och den historiska epok som var då. Bobby Fischer var en briljant och genialisk Enfant terrible som drog massor med publik och uppmärksamhet till schacket. Media blåste upp matchen eftersom det var Väst mot Öst som möttes under en av de frostigare perioderna av det kalla kriget. Schacket har nog aldrig tidigare varit så mycket i händelsernas centrum som då och kommer troligtvis heller aldrig att bli det längre. Så min kompis har flyttat  till historisk schackmark och jag känner nostalgiska trådar spinnas runt deeessa fakta och ihågkomster.

Annonser

En känslomässigt omtumlande dag!

 

Puh  Vilken  dag det har varit! Först fick jag på förmiddagen veta via Facebook att en av världens främsta superentreprenörer och den kanske skickligaste konsumentmarknadsföraren världen har skådat, Steve Jobs har avlidit och därmed lämnat oss alla i stor sorg och saknad   Hippien som blev it-världens Kristus | Pryl | Aftonbladet. Aftonbladets rubrik sammanfattar bra vad det hela rör sig om. Vila i frid nu!  du hade ett helvete de sista åren av ditt liv.

På eftermiddagen fick jag den otroligt glädjande nyheten att Tomas Tranströmer har fått Nobels litteraturpris. Grattis! Ingen är värd detta prestigefulla pris mer än honom just nu. för att kommentera detta val vill jag gå tillbaka några år i tiden och ser då att Svenska akademin under Peter Englunds ledning  håller på att reparera för gamla synder och oförgjorda handlingar under  det tidigare styret. Bra jobbat Svenska akademin!